Sitter nu och väntar på att barnen ska komma hem, och usch vad tiden går sakta.
Jag skulle egentligen vart i till Maxi och handlat maten men orken finns inte idag och den enegin jag har tänker jag spara till kvällens jobb.

Jag har nu burit på en sorg i 13 år och en person som just nu håller på att hjälpa mig öppna mina ögon, har fått mig att förstå att det är dags att ta tag i den, och förlåta mig själv alla kan göra misstag säger hon och det händer alla någon gång, och det som hände måste bearbetas och det är inte mitt fel, vi får väl se hur detta ska gå, jag har min familj till hjälp.

Idag kommer P hem och denna veckan har varit längre än någonsin fasen vad jag har längtat och vi ska riktigt ta vara på denna veckan han är hemma.